Livet – före födseln och efter döden

Är man någonsin riktigt beredd på att ta farväl av någon som man älskar? 
Visst. Det kan finnas en sjukdomsbild som gör att dödstillfället inte kommer som en överraskning, men sorgen efteråt är ändå svår att förbereda sig på.

Någonstans handlar det nog om att vi har blivit rädda för döden. Den har nästan blivit till något ont. Kanske har det att göra med att vi i väst tillhör den första kulturen som på bred front kontemplerar att livet egentligen inte har någon mening. Att det blir svart när man dör. Någon sorts icke-existens som den mänskliga hjärnan inte kan förstå.

För det är så att våra förfäder alla trodde på ett liv efter detta. Stora delar av världen gör det än. 
Ur detta perspektiv tar livet egentligen aldrig slut. Det bara skiftar form. 
Därför är inte döden någon sorts motpol till livet. Det är istället bara en dörr som man passerar igenom, precis som födseln.

Vad man själv tror är förstås upp till en själv. Samtidigt ska man vara medveten om att det handlar om just tro. För ingen av oss vet vad som händer efter livet.

Det vi däremot vet är att vi sörjer dem som lämnar oss. Detta arbete börjat långt innan vi kliver in på en begravningsbyrå i Mölndal för att ta hand om allt som rör vår näras begravning. 
Kanske skulle det sorgearbetet bli lättare om vi faktiskt trodde på att livet fortsatte efter döden. Att våra älskade fortsätter leva i någon annan form, någon annanstans.

Denna tro går såklart inte att bara bestämma sig för att ha. Ofta kommer den som en följd av händelser i livet som får oss att ifrågasätta vår egen bild av verkligheten och världen som vi lever i.
Kanske har du själv haft dessa upplevelser och finner en tröst i dessa när någon av dina älskade lämnar jordelivet.